Husqvarna ST 224 en hel vinter i Umeå: snöslungan som fick jobba

Klockan är tjugo i sex en tisdag i januari, och plogbilen har just passerat. Den har lämnat en vall vid vår infart som är en meter hög och hård som betong i underkanten. Om fyrtio minuter måste jag vara på ett bygge i Holmsund. Det här är det ögonblick då en snöslunga antingen är värd pengarna eller inte.

Jag är elektriker och bor i en villa i Ersboda med stor tomt och en uppfart på 42 meter. Förra vintern gav min gamla snöslunga upp efter sexton år. Den hade en motor som startade på tredje försöket när det var kallt och på tionde när det var riktigt kallt. Ingen sörjde, minst av allt grannen som fick höra varje startförsök.

Så när första snön kom den 9 november ställde jag in en Husqvarna ST 224 i garaget. Sedan dess har den gått 38 gånger, i allt från torr pudersnö till kramsnö som klistrar fast i allt. Här är vad den klarade, vad den inte klarade och vad jag hade velat veta innan.

Maskinen i siffror, och vad de betyder

ST 224 är en så kallad tvåstegsslunga. Det första steget är snäckan längst fram, som river loss snön och matar den mot mitten. Det andra steget är en fläkt bakom, som kastar ut snön genom utkastaren. Det är den konstruktionen som gör att den klarar packad snö och is. En enstegsslunga, där snäckan gör allt, ger upp mycket tidigare.

• Motor: 212 cm³ med 4,4 kW enligt Husqvarna.
• Arbetsbredd: 61 centimeter, och höjden på intaget är 58 centimeter.
• Växlar: sex framåt och back, med friktionsskiva.
• Start: elstart via sladd i ett 230-voltsuttag, och vanligt startsnöre som reserv.
• Styrning: servostyrning som frikopplar ett hjul när du svänger.
• Vikt: 93,4 kilo. Tank på 2,6 liter.

På papperet är det en ganska vanlig maskin i sin klass. Husqvarna anger ingen kastlängd, så den mätte jag själv. Men först vill jag berätta om den morgon då jag förstod att den här maskinen skulle få stanna.

Minus 24 och elstarten

Den 14 januari visade termometern vid garageporten minus 24. Bilen hade stått på motorvärmaren hela natten. Snöslungan hade stått i det ouppvärmda garaget, där det var minus 19.

Jag satte i sladden, tryckte in choken, vred om nyckeln och tryckte på startknappen. Den startade på första försöket. Jag lät den gå varm i två minuter innan jag körde ut. Under hela vintern har den startat på första eller andra försöket varje gång, och elstarten användes vid alla tillfällen under minus 10.

Startsnöret provade jag tre gånger för att se om det fungerade som reserv. I minus 8 startade den på tredje draget. I minus 20 gav jag upp efter tolv drag och en svettig rygg. Elstarten är alltså inte en lyx i Norrland, den är det som gör att maskinen kommer ut ur garaget. Och sedan väntar vallen.

Plogvallen vid infarten: där en snöslunga visar vad den går för

Den som bor i en villa vid en kommunal gata vet vad jag pratar om. Plogbilen kommer, och vid varje infart lämnar den en vall av hårt packad snö, isklumpar och grus. I Ersboda blir vallen ofta 70 till 100 centimeter hög. Den är tyngre än vanlig snö, och den ligger precis där du ska ut med bilen.

Mitt sätt att mäta var enkelt. Jag tog tid från att maskinen nådde vallen tills infarten var fri i hela bredden, och jag skrev upp hur hög vallen var. ST 224 tog sig igenom alla vallar under vintern. Den högsta, 110 centimeter efter ett snöoväder i februari, tog jag i två omgångar: först ner till halva höjden, sedan resten.

Det viktiga med vallen är att inte trycka på för hårt. Kör på en låg växel, låt snäckan arbeta och backa om den börjar tveka. Kör du in i vallen på högsta växeln kommer maskinen att klättra upp på den i stället för att äta sig igenom. Det lärde jag mig den andra veckan, med publik.

Servostyrningen var en positiv överraskning. När du trycker in spaken på handtaget frikopplas hjulet på den sidan, och 93 kilo maskin svänger runt som om den vägde hälften. På en lång uppfart med vändning vid garaget sparar det både tid och axlar. Med min gamla maskin fick jag brottas i varje sväng.

En sak om var snön ska hamna, eftersom jag ser grannar göra fel varje vinter. I de flesta kommuner är det inte tillåtet att kasta ut snö på gatan eller gångbanan, och det gäller även vallen som plogbilen lämnat. Snön ska ligga kvar på din egen tomt. Vrid utkastaren in mot gräsmattan, aldrig mot vägen, en parkerad bil eller grannens fönster. Och kör aldrig när barn leker i snöhögarna i närheten. En isklump som kastas tio meter är ingen snöboll.

Grannen Gun är 74 och har skottat själv sedan hennes man dog. Sedan jag fick ST 224 tar jag hennes uppfart också. Det tar sju minuter. Hon står med sin spark och ser till att jag inte missar hörnet vid brevlådan. Hon har aldrig missat ett hörn själv. Men allt var inte lika enkelt som torr januarisnö.

Kramsnö i mars: den svagaste punkten

I mars ändras allt. Snön blir blöt, temperaturen går runt noll och det som faller är tungt som våt cement. Det är den snön som tar knäcken på snöslungor, och det är den som ST 224 hade svårast med.

Problemet var inte kraften. Motorn orkade utan att tveka. Problemet var att blötsnön fastnade på insidan av utkastaren och byggde på sig, tills kastet blev kortare och kortare och till sist slutade. Första gången fick jag stänga av, ta fram rensverktyget som sitter på maskinen och peta loss en klump som var stor som en limpa.

Kastlängden i kramsnö var fyra till sex meter, ungefär hälften av vad den klarar i torr snö. Det räcker för att få snön ur vägen på en vanlig tomt, men på en smal uppfart med höga snövallar på sidorna måste du tänka på var du kastar. Mot vinden blir det en dusch, och den får du rakt i ansiktet. Kolla vindriktningen innan du vrider utkastaren. Och se upp för det som gömmer sig i snön.

Brytpinnen och morgontidningen

En tvåstegsslunga har brytpinnar i snäckan. Det är små bultar som är gjorda för att gå av om snäckan träffar något hårt, så att växellådan klarar sig. Det låter som en svaghet, men det är en säkring, precis som i ett elskåp.

I slutet av januari gick en av dem. Snäckan stannade med en smäll medan motorn fortsatte. När jag letade efter orsaken hittade jag en ihoprullad lokaltidning som tidningsbudet hade tappat i snön i december och som hade frusit till ett isblock. Den hade legat i plogvallen i fem veckor och väntat på mig.

Bytet tog tolv minuter i garaget. En sats nya brytpinnar kostar runt hundra kronor hos återförsäljaren. Köp en extra sats innan säsongen, för de tar alltid slut en söndag. Jag fick byta en till i mars när en isklump från taket låg dold i snön. Två brytpinnar på en vinter i Umeå tycker jag är rimligt.

"Den har ätit fler tidningar än jag har läst i år." Gun, när hon såg tidningen på arbetsbänken

Skötsel, bränsle och ljud

ST 224 drog i snitt 0,6 liter bensin per körning på vår uppfart, plus Guns. Över hela vintern blev det 24 liter. Jag kör alkylatbensin, som kostar mer per liter men inte förstör förgasaren när maskinen står still i sju månader. Det är det vanligaste skälet till att snöslungor inte startar på hösten.

• Före säsongen: byt olja, kontrollera tändstiftet och däcktrycket och lägg extra brytpinnar i fickan.
• Efter varje körning: låt motorn gå en minut med snäckan i gång för att kasta ut snörester, och borsta av is från utkastaren.
• Efter säsongen: kör tanken tom eller fyll den med alkylat, och smörj de rörliga delarna.

Ljudet är det enda jag vill varna för. Husqvarna anger 85 decibel vid förarens öra. Min ljudmätare i mobilen visade 87. Det är som en tung lastbil som kör förbi, i en halvtimme. Jag kör alltid med hörselskydd, och klockan sex på morgonen kör jag på låga varv på grannens sida. LED-lampan är däremot ett plus för grannsämjan, för den gör att jag ser vad jag gör utan att behöva tända hela utebelysningen.

En sak saknade jag varje morgon under minus 15: handtagsvärme. Den finns som tillbehör hos Husqvarna, men den ingår inte. Har du kalla händer, räkna in den i budgeten. Det leder oss till pengarna.

Pris, Black Week och när du ska köpa

Husqvarnas rekommenderade pris för ST 224 är 14 900 kr. Snöslungor rabatteras sällan lika mycket som hemelektronik, men återförsäljare har ibland höstkampanjer, och Black Friday den 27 november kan ge några tusenlappar för den som har tur. Det som är säkert är att utbudet försvinner fort när första riktiga snön kommer. Förra året var flera modeller slutsålda i Umeå redan i början av december.

Som julklapp är den lite stor att lägga under granen. Men handtagsvärmen, en extra sats brytpinnar och en burk silikonspray är en riktigt bra present till den som redan har en. Jag fick alla tre av min fru i fjol, och det var den mest använda julklappen i huset.

Vem ska köpa den?

Andra snöslungor att jämföra med

• Stiga ST 4262 P: en tvåstegsslunga i liknande klass som ofta kostar några tusen mindre.
• Cub Cadet XS2 61 SWE: samma bredd, med fokus på styrning och enkel manövrering.
• EGO Power+ SNT2125E: batteridriven, tyst och utan bensin. Bra för mindre tomter och sydligare vintrar, mindre bra mot riktiga plogvallar.

Alla tre ingår tillsammans med ST 224 i vårt större test av snöslungor för villatomten, som rullar för fullt bland våra pågående tester. Hur vi mäter kastlängd, tid och bränsle står på sidan så testar vi. Och gruset och slasket som ändå följer med in i hallen har Jörgen i teamet tagit sig an i sin recension av Dyson V16 Piston Animal.

Mitt omdöme efter en hel vinter

Husqvarna ST 224 gjorde det jag behövde varje morgon. Den startade i minus 24, den tog sig igenom plogvallarna och den gjorde en uppfart på 42 meter till en kvarts jobb i stället för en dryg timme med skyffel. Servostyrningen och LED-lampan gör att den är lätt att leva med i mörker och trånga hörn.

Svagheterna sitter i blötsnön och i tillbehören som borde ha ingått. Med silikonspray och ett par handskar går det att leva med båda. Brytpinnarna är ingen svaghet, de är skälet till att maskinen fortfarande har en hel växellåda.

Gun har bestämt att jag ska fortsätta med hennes uppfart även nästa vinter. Hon har inte frågat. Hon har bara ställt sparken lite längre in på tomten, så att den inte är i vägen.

Vanliga frågor om Husqvarna ST 224